3 gånger har jag mött "grisen" sedan allt detta kom upp till ytan.

Första gången var utanför sjukhuset (när jag låg inlagd på psyket första gången). Då mötte jag och min "mami" honom utanför entrén. Han sa Ska jag stanna eller gå till mig...jag sa ingenting, var i chock...sen kollade han på mig och vände på ryggen och gick. Det är de sista orden min pappa sa till mig...Ska jag stanna eller gå?!?!!! Jag fick iallafall kraftig panikångest och bröt ihop totalt...Mami ledde mig upp till avdelningen och där fick jag hjälp av världens bästa Pia!

Den andra gången var också utanför sjukhusentrén, fast på ett annat sjukhus, och jag låg även inlagd på psyket den gången också. Då såg han mig, tittade på mina sönderskurna armar och bara gick rakt förbi mig utan att säga ett ord. Panikånggest även denna gång...

Den tredje gången var jag beredd på det för det var på min farmors begravning. Jag gick in i kyrkan, hängde av mig jackan tillsammans med alla andra, våra ryggar nuddade varandra men vi sa inte ett ord till varann. Jag kollade inte på honom, jag totaldissade honom och fokuserade på farmor. Hela tiden tänkte jag Sofie-Farmor Sofie- Farmor Sofie-Farmor samtidigt som jag höll i diamantringen jag fick av henne förut.

Nu idag fattar jag inte hur jag kunde gå på begravningen...men jag tycker själv att det var bra gjort av mig att gå på begravningen, annars skulle jag inte ha förlåtit mig själv för att jag missade det pga pappa...

Jag tänker mycket på vad han tänker på, om han ångrar sig, om han saknar mig, om han nånsin älskat mig? Och hela tidewn frågan Varför VARFÖR VARFÖR!!!!

Jag blir galen på den frågan...men den surrar där hela tiden...varför varför varför....

Är det någon som vet?

// Sofie

Postad i Allmänt