Powerwalk

Var så skönt o komma ut o gå lite...gick i över en timme. I skogen och på gångvägar med lurarna på mig och bra musik! Känns skapligt i benen nu men det e bara skönt!

Har satt upp nya gardiner i köket och i vardagsrummet. det e ju fan vår nu! Måste tvätta fönstrena snart också...bläää va tråkigt!

Nu sitter jag och filosoferar över livet för mig själv och lyssnar på musik. Jag älskar musik! Det betyder massor för mig, musik kan väcka så många känslor. haha som om jag inte hade nog med mina känslostormar!!!

Imorgon blir det nog utgång förresten! Skitkul ju!!! Börjar med middag hemma hos finaste Agnes. Tjejmiddag dårå.

Jag undrar vad pappa gör, vad har han för sig? Är han ensam? Ångrar han sig? Saknar han mig? Varför gjorde han som han gjorde? Gjorde jag något fel? Skulle jag ha varit tystare, snällare?
Vad är det för fel på honom? Det måste ju vara nåt fel på honom! Men det är jag som för ta all skit, jag och min familj. Vi går på knäna efter det han gjort mot mig.

I fredags så berättade jag ett minne av ett av övergreppen för min psykolog. Det är så svårt, jag sk'ms så jävla mycket, det är pinsamt, helt utelämnande, men det är nyttigt. Jag mår bättre några dagar efteråt.

Ibland vet jag inte hur jag ens kan stå på benen, efter alla hemska saker han gjort mot mig, utnyttjat mig till max. Jag var hans slav :-( Det har hänt så sjuka saker så jag tror många skulle trilla av stolen om dom visste alla detaljer och så. Men jag har beslutat för att inte berätta några detaljer för min man och mami. Det skulle nog bara göra allt värre så det tar jag med min psykolog istället.

Jag skulle vilja att folk fick reda på vem och vad min pappa egentligen är, en jävla gris och pedofil, misshandlare och en jävla psykopat!!! Men jag skäms för mycket...om jag berättar det för folk, då vet dom ju också vad som hänt mig och jag är inte riktigt redo för det. Än. Framtiden får visa hur det hela slutar!

Nu var det ett tag sen jag försökte ta livet av mig och jag vill verkligen inte dö det är bara det att det är så svårt att leva det liv jag har. Jag känner glädje när jag ser mina barn, mina underbara barn! Älskade små änglar, det är Ni som får mig att kämpa, som får mig att vilja leva och ge Er den bästa uppväxten man kan få. Jag älskar Er av hela mitt hjärta! Det finns nog en orsak till att mina självmordsförsök har misslyckats så många gånger! Jag måste stanna här på jorden och finnas till för mina barn!
Självklart betyder min make galet mycket för mig med! Skulle aldrig ha klarat det här utan hans hjälp. Han har varit min stöttepelare i snart 3 år!

Min största fiende tror jag är mig själv. Jag har noll självförtroende, tycker inte att jag förtjänar nånting bra. Självvalidering- hah skrattretande ju! Jag kan faktiskt inte självvalidera mig själv. Jag kan INTE! Jag kan validera andra men inte mig själv. Jag validerar mina barn dagligen och min make med. Jag får självklart tillbaka men kan inte riktigt ta emot. Det känns fel.

När maken säger att jag är fin, att jag är snäll. Jag har ju fått höra hela livet att jag är ful, äcklig, fet, för smal,, dum i huvudet, ett misslyckande, en jävla hora, idiot, korkad, lortig och ett stort misstag!

Usch vad ledsen jag blir, jag är så ledsen över alla saker jag fått höra och alla övergreppen. Det går runt runt i mitt huvud, flashbacks som får mig att må illa, för mig att känna mig svimfärdig.

Nu är jag ledsen. JAG ÄR LEDSEN!!! // Sofie





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback