Har en jättejobbig känsla....saknar Pia så jävla mycket!!!! Nu är det snart 2 år sedan....när hon räddade livet på mig.
Jag kan inte med ord beskriva HUR mycket hon har betytt/betyder för mig. Igår va en riktigt jobbig dag och jag tänkte mycket på henne. På våra promenader ner till Karlbergs-ån. Det var där jag första gången kunde berätta nånting....jag fick ur mig lite, men började skaka, ville spy och brast ut i gråt. Den dagen stannade hon hos mig hela dagen även fast hon bara jobbade dag så stannade hon. Inne på rummet igen efter att ha varit ute i flera timmar så vägade jag berätta. Jag var så fruktansvärt rädd och visste inte hur jag skulle säga det...kommer fortfarande inte ihåg hur jag sa det och jag kommer inte ihåg allt jag sa...det vart lite som en blackout.... men hon satt kvar, hon höll min hand, tog mig i sina armar och vaggade mig fram och tillbaka. Hon stannade tills jag hade somnat, fick extra nattmedicin så jag kunde somna.

På morgonen när jag vaknade fanns hon där igen, tog hand om mig, pratade med mig, lugnade ner mig, tog en promenad med mig. Hon är och kommer alltid vara min ÄNGEL!!!

Nu rullar tårarna på mig och det e så jävla jobbigt...!!!

Varför gör det så ont i hjärtat för? Kommer jag nånsin känna mig hel? har jag nånsin varit hel?

Jag filosoferar mycket för mig själv, funderar på vad livet egentligen går ut på. Vad tror Ni livet går ut på? Vad händer efter livet på jorden?

Jag tänker ofta på vad pappa gör, vad han tänker, vad han känner, vad han tycker...Jag vill så gärna veta, jag vill veta om han lider... och hur konstigt det än må låta så undrar jag om han saknar mig?!?

Det enda jag vill är att bli älskad och vara "normal". Jag vill inte vara konstig, jag vill inte ha borderline, jag vill inte vara den lilla flickan som blivit utsatt för sexuella övergrepp, jag vill INTE vara MIG!

Kan jag få byta identitet med någon för jag orkar inte med mig själv just nu...

// Sofie

Postad i Allmänt