(0) Sitter och lyssnar på musik... när jag låg inne på psyket o mådde skit lyssnade jag på Timbalands låt Kill yourself...passande va?! Måste ha lite ironi och självdistans!
Snart ska jag o hämta kidsen på dagis men först måste jag posta ett paket.
Imorgon är det gruppen och psykologsamtal som väntar...känner att jag verkligen behöver gå! Känslorna i kroppen börjar bli riktigt jobbiga nu...det liksom bubblar i kroppen på mig, jag är orolig i kroppen. Kan inte sitta still, antingen sitter jag och darrar med benen eller så håller jag på med armarna och fingrarna...men mest e det benen och fötterna som vickas och pendlas...
När jag får riktig panikångest brukar jag sitta och vagga kroppen och gömma ansiktet i händerna...försöker stänga in mig själv!
Jag och CW (min psykolog) pratar om riktigt tuffa saker nu...hon ser att det äter upp mig inifrån, jag försvinner bit för bit...
Minnena från sexuella övergreppen finns i mitt huvud nästan jämt, minnesbilder sjuka äckliga minnen. Jag blir galen snart...jag vill inte se, inte minnas, bara glömma!
Det var mycket enklare när man kunde vara passiv, bara ligga där...försvinna in i min lucka. När jag var tvungen att vara aktiv var det svårare...men jag blev en mästare på att stänga av. Det var som att jag gick ur min egen kropp, jag var inte där under tiden, jag flydde.
Jag försökte gång på gång ta mig därifrån, jag skrek grät och var panikslagen. Men jag glömmer inte hans ögon, alldeles svarta, han var som en helt annan människa. Min rädsla för pappa var så stor..jag vågade inte...han skulle ha slagit ihjäl mig, dödat mig. Det hotade han med hela tiden...!
Idag saknar jag Pia jättemycket! Skulle bara vilja ringa henne och få prata lite, jag skulle vilja träffa henne igen...hon kommer alltid ha en STOOOOR plats i mitt hjärta! Utan hennes hjälp hade jag inte levt idag, hon drog upp mig från skiten när det knockade mig och jag kommer vara henne evigt tacksam! <3 Det finns änglar därute!
Nej nu off to dagis// Sofie
Snart ska jag o hämta kidsen på dagis men först måste jag posta ett paket.
Imorgon är det gruppen och psykologsamtal som väntar...känner att jag verkligen behöver gå! Känslorna i kroppen börjar bli riktigt jobbiga nu...det liksom bubblar i kroppen på mig, jag är orolig i kroppen. Kan inte sitta still, antingen sitter jag och darrar med benen eller så håller jag på med armarna och fingrarna...men mest e det benen och fötterna som vickas och pendlas...
När jag får riktig panikångest brukar jag sitta och vagga kroppen och gömma ansiktet i händerna...försöker stänga in mig själv!
Jag och CW (min psykolog) pratar om riktigt tuffa saker nu...hon ser att det äter upp mig inifrån, jag försvinner bit för bit...
Minnena från sexuella övergreppen finns i mitt huvud nästan jämt, minnesbilder sjuka äckliga minnen. Jag blir galen snart...jag vill inte se, inte minnas, bara glömma!
Det var mycket enklare när man kunde vara passiv, bara ligga där...försvinna in i min lucka. När jag var tvungen att vara aktiv var det svårare...men jag blev en mästare på att stänga av. Det var som att jag gick ur min egen kropp, jag var inte där under tiden, jag flydde.
Jag försökte gång på gång ta mig därifrån, jag skrek grät och var panikslagen. Men jag glömmer inte hans ögon, alldeles svarta, han var som en helt annan människa. Min rädsla för pappa var så stor..jag vågade inte...han skulle ha slagit ihjäl mig, dödat mig. Det hotade han med hela tiden...!
Idag saknar jag Pia jättemycket! Skulle bara vilja ringa henne och få prata lite, jag skulle vilja träffa henne igen...hon kommer alltid ha en STOOOOR plats i mitt hjärta! Utan hennes hjälp hade jag inte levt idag, hon drog upp mig från skiten när det knockade mig och jag kommer vara henne evigt tacksam! <3 Det finns änglar därute!
Nej nu off to dagis// Sofie
Postad i Allmänt